Jag känner många gånger glädje och förundran över människors förmåga till anpassning, uppfinningsrikedom och samarbetsförmåga.
Men nu känner jag mest förtvivlan. Det finns alltför många människor som inte fattat vilken fråga som är den allra viktigaste för vårt klots överlevnad. Sjukvård, skola och omsorg är viktiga. Men viktigast? Miljön, förstås. Den är villkoret för allt annat.
Det som gör mig förtvivlad är politiker som anser att ekonomi och tillväxt är det överordnade målet (förutom att bli vald/invald/omvald).
Det är pigga pensionärer som tycker sig ha den självklara rätten att göra många, långa nöjesresor. De som har hus i Thailand, julshoppar i London, eller bara måste promenera på kinesiska muren, gå på opera i Sydney, möta våren i Venedig, åka på safari i Sydafrika… osv.
Jag förstår att man måste flyga till barn och barnbarn som bor långt bort. Att det ibland är helt nödvändigt att flyga i jobbet. Men generellt måste vi flyga mindre. Vi svenskar flyger mer än nästan alla andra folk. Vi utnyttjar jordens resurser som om vi hade fyra jordklot i stället för ett. Och vi gör det för nöjes skull.
Att en enda persons flygresa till Thailand kan smälta tre kvadratmeter is genom utsläpp av drygt två ton koldioxid är ju helt galet. Liksom att flyget subventioneras kraftigt medan alla andra transportsätt får betala skatter och avgifter.
Ja, jag sopsorterar. Åker tåg. Äter inte nötkött. Handlar på second hand. Släcker lampor. Låter aldrig vattnet rinna i onödan. Försöker minska på plasten. Har flugit privat en gång sedan 2003. Det gör mig varken till hjälte eller helgon.
Men jag har förstått att varje individs handlingar och beteende spelar roll. Jag förstår att det mest effektiva sättet för en enskild person att värna miljön är att minska flygandet, eftersom det per capita är det som förstör mest.
Det är förfärligt att vi vältrar över ansvaret på våra efterlevande, det är förfärligt när politiker inte tror på experter. Det blir våra barnbarnsbarn som får flytta för att vattnet stiger, ta emot miljontals miljöflyktingar vars hemländer blivit antingen översvämmade eller uttorkade, som får ändra på kosten för att pollinerande insekter dött ut.
Vi som är äldre idag klarar oss, för vi lever inte då.
Men vad svarar du ditt barnbarn som om tjugo år frågar dig vad du gjorde för att undvika katastrofen? När vi missat tvågradersmålet (som redan nu förefaller omöjligt att nå med nuvarande takt) och är på väg att missa tregradersmålet?
Vi vet allt detta. Vi vet att klotet redan nu reagerar med extremväder. Vi vet att vi måste både sopsortera, äta mindre kött, oftare välja bort bilen och nöjesflyga mindre. Vi vet att alla måste bidra – enskilda, företagare, politiker.
Det som nu behövs är att vi slutar blunda och låter denna vetskap påverka våra handlingar. Politikerna vågar inte, av rädsla att förlora makt. Låt oss visa att vi är modigare! Låt oss kräva att politiker ska fatta de bästa besluten för luften, haven, skogarna och sjöarna. Reseföretagen kommer att fortsätta locka oss med underbara resmål. Men låt oss avstå från nöjesflygande, tills dess fossilfria lösningar finns. Det är ett underbart sätt att visa vår kärlek till våra barnbarn.
Gi Byström. 69 år. Mormor
Du säger det vi måste inse. Sverige kan göra mycket men inte allt. För att få andra länder med på tåget, behövs politiker. Och goda idéer – du har många, det finns säkert fler. Bra, Gi!
Håller med dig helt och fullt. Känns så tungt att tänka på jordens framtid, vad krävs egentligen för att välutbildade människor inte ska fortsätta leva som om det fanns fyra jordklot?! Om det inte räcker att barn och barnbarns framtid är hotad vad krävs då?! Tack för ditt viktiga inlägg, ställningstagande och engagemang.