En paradoxal gemenskap har vuxit fram ur coronakrisen

  • av

– Coronakrisen är ett stort socialt experiment som i många avseenden liknar en hemsökelse eller prövning. Hur stort avkall på hävdvunna vanor och privilegier var vi beredda att göra för att rädda livet? Hur långt räckte vår uthållighet när det handlade om att suspendera en helig vardag som vi tills i går inte bara tagit för given utan också betraktat som oangriplig?

Så inleder den danske författaren Carsten Jensen en krönika i DN (12 maj 2020) med rubriken Viruset kan öppna dörren till en bättre värld.
Har du tur, kan du läsa hela krönikan via länken.

I mars skrev han i samma tidning en annan läsvärd krönika – Låt oss använda isoleringen till självrannsakan och politisk eftertanke.

Experimentet (med isolering) tycks ha lyckats över all förväntan. Finns det förnuftiga skäl är vi redo att göra förbluffande stora förändringar i våra liv, fortsätter han.

– I Storbritannien har en förvånande undersökning publicerats som visar att bara nio procent av befolkningen vill återvända till förhållandena före coronakrisen. De flesta drömmer inte om det normala. Det är det normala som de ser som problemet. Undantagstillståndet är kanske inte en utopi, men en dörr har öppnats till något annat och bättre.

Luftföroreningarna har minskat. Himlen har befriats från flygets förfulande kondensstrimmor. Fågelsång har ersatt trafiklarm. Planeten har fått ett andrum och fyller sina lungor. Universum talar till oss igen.

Trots självisoleringen har en annorlunda, paradoxal gemenskap vuxit fram. Du kan göra något nyttigt för samhället bara genom att stanna hemma. Till och med när du ingenting gör fyller du en uppgift, och hur många av oss känner annars, när vi andtrutna försöker uppfylla våra individuella mål, att vi är till nytta för andra? Månadslönen hade blivit den enda måttstocken för vårt värde som människor. Nu upptäcker vi plötsligt andra.

– Det har slagits upp ett hål i muren som vi har byggt runt oss själva, den mur som har gjort oss blinda och döva för så mycket i tillvaron. De små tingen som förstummas av vardagsrutinerna talar till oss igen. 

– Är denna eftertanke genomsyrad av resignation? Nej, den bär i stället på en ambition, en nästan intuitiv insikt om att allt inte kan fortsätta som förr, varken på en planet i snabbt accelererande oordning eller i våra egna liv.

– Vi ska inte tillbaka till en nedsliten, förbrukad och falsk normalitet. I stället ska vi skapa nya normer för normaliteten. I den meningen kan coronakrisen ses som en nödvändig utopis generalrepetition.


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.